När man stiger in på museet möts man av Nathalia Edenmonts bilder. På hela våningen hänger stora porträtt av människor i nästan drömlika situationer. Några står modeller för stora klänningar uppbyggda av grönsaker, blommor och insekter, andra anspelar på död och förlust i form av barn som förlorat föräldrar, och i andra fall föräldrar som förlorat barn. I vissa av bilderna står Edenmont själv modell. Verken handlar om hur det är att vara kvinna, och utgår mycket från hennes egna erfarenheter och liv. Trots det menar hon att det inte kan bli för personligt eller för nära inpå livet, eftersom det inte finns något utrymme för eftertankar i hennes konstnärskap. Hon skapar det hon måste. Hon är en ofta provokativ konstnär som inte skyr nakenhet, död eller blod, utan gör det hon kan för att få tanken på bild. När hon får en bild i huvudet finns det inget annat att göra - den måste bli verklighet, annars kan hon inte släppa den.Utställningen är ihopsatt av gästcurator Hasse Persson och visar verk från hela hennes konstnärskap, från 2001 till de allra nyaste verken. Hon började med en blomma med en äggula i mitten och hennes konstnärskap har rent av exploderat sen dess. Nu handlar det snarare om lastbilar fulla av blommor och ett stort team som organiserar allting. Samtidigt är grundtanken densamma. Det är alltid bilden i huvudet som styr vad som skapas. Och storslaget blir det, på ett drömlikt och overkligt sätt, som om vi faktiskt kan se in i Edenmonts huvud och se bilderna där. Från det obehagliga, till det sorgliga, och det vackra. Allt finns att beskåda i Nathalia Edenmonts värld.
En våning upp är det Elisabeth Moritz konst som tar plats. Hon har ett annat tillvägagångssätt, som handlar om att tolka historien. Hon är själv uppvuxen i Sverige men har alltid levt med en kollektiv skuld som hon ärvt av familjens tyska historia. För att komma underfund med historien och vad som faktiskt hände har hon använt bilder ur familjens fotoalbum och gjort något helt nytt av dem. Alla foton kommer från tiden kring andra världskriget, då hennes familj levde ett helt vanligt liv samtidigt som fruktansvärda saker skedde i landet. Hon har länge funderat kring allt som hände, och om vad hennes familj visste. Hon menar att alla berättelser måste få synas, för att på något sätt kunna förklara att något så hemskt som förintelsen kunde hända. Speciellt viktigt är det idag när liknande krafter är på uppgång.
![]()
Moritz fokuserade tidigare på att teckna, men efter en hjärntumör ändrades hennes konstnärsbana. När hon var sjuk blixtrade det framför hennes ögon och hon kunde inte se allt. Det var upplösningen av henne själv, att hon inte kunde se hela bilden, som gjorde att hon visste hur hon skulle göra upp med historien. Hon började arbeta i större format, med förstorade fotografier klippta i mönster likt en snöflinga av vikt papper. Bilderna visar världen som den såg ut då, men samtidigt är mönstren i form av hål så framträdande att fotografierna knappt går att urskilja. Specifika delar har lämnats orörda, som enskilda ansikten och ett par händer med en spruta. Konstverken hänger i rader framför varandra, som lager på lager av historia och händelser som hänger ihop men ändå är svåra att greppa. De täcker varandra, blandas ihop och blir till ett virrvarr. Bilder från stränder, resor och arbete, utan ett enda spår av världskriget, bryts av med en orörd bild längst bak, på fångar som forslas fram på en gata. Den bilden av världskriget är tydlig och går inte att ifrågasätta. Den polerade ytan är den som Moritz känner mer osäkerhet kring. Vad visste familjen? Vad kunde de gjort? Hon kommer troligtvis aldrig att få veta, men det här är ett steg på vägen att tackla historien.
Moritz fokuserade tidigare på att teckna, men efter en hjärntumör ändrades hennes konstnärsbana. När hon var sjuk blixtrade det framför hennes ögon och hon kunde inte se allt. Det var upplösningen av henne själv, att hon inte kunde se hela bilden, som gjorde att hon visste hur hon skulle göra upp med historien. Hon började arbeta i större format, med förstorade fotografier klippta i mönster likt en snöflinga av vikt papper. Bilderna visar världen som den såg ut då, men samtidigt är mönstren i form av hål så framträdande att fotografierna knappt går att urskilja. Specifika delar har lämnats orörda, som enskilda ansikten och ett par händer med en spruta. Konstverken hänger i rader framför varandra, som lager på lager av historia och händelser som hänger ihop men ändå är svåra att greppa. De täcker varandra, blandas ihop och blir till ett virrvarr. Bilder från stränder, resor och arbete, utan ett enda spår av världskriget, bryts av med en orörd bild längst bak, på fångar som forslas fram på en gata. Den bilden av världskriget är tydlig och går inte att ifrågasätta. Den polerade ytan är den som Moritz känner mer osäkerhet kring. Vad visste familjen? Vad kunde de gjort? Hon kommer troligtvis aldrig att få veta, men det här är ett steg på vägen att tackla historien.
På tredje våning visas foton av Christoffer Collin. För den som hänger mycket på sociala medier kanske man känner igen honom som Wisslaren. Han är nämligen en naturfotograf som använder instagram som plattform, men vägen dit var inte planerad. Allt började med att hans bror var med om en trafikolycka och svävade mellan liv och död. Det var som en käftsmäll för Collin. Idag mår hans bror bra, han har flickvän och katter och bor i ett eget hus, men det var den händelsen som gjorde att Collin började stanna upp och se världen som om det var den sista dagen på jorden. Solnedgångar blev gyllene ögonblick, varje sjö blev det vackraste i världen. Samtidigt ville en kompis samla ihop pengar till ett thailändskt barnhem genom att vandra från Bangkok till Phuket. Collin blev medbjuden och började skriva blogg och publicera inlägg på sociala medier om den 900 kilometer långa vandringen. Sakta med säkert började människor visa tycke för bilderna och han fick mersmak. Snart växte instagramkontot så mycket att han blev kontaktad av organisationer som ville att han skulle resa till olika platser för att fotografera och marknadsföra dem. Han började med att flyga till Island i en vecka, och därefter har det rullat på. Idag har han över 1,3 miljoner följare på instagram och reser världen över för att fånga vackra platser på bild.
 |
| Jessica Ågren |
Fem års resande, promenerande och cyklande har lett till många guldkorn, med grund i enkla svenska landskap och små smultronställen. Bilderna är raka och det finns ett lugn i dem, med stilla sjöar och en symmetri som lockar blicken. Från mobilbilder två minuter från hans hem, till foton från andra sidan världen – allt samsas på väggarna på Abecita Konstmuseum. Hans fotografier handlar inte om själasökande, utan helt enkelt om att visa upp något positivt i en negativ värld. Som han själv säger, ”det som började med olycka har blivit min lycka”, det gäller bara att se det vackra i världen och ta vara på det.
En hel värld av känslor, intryck, färg och form, allt inom gångavstånd i centrum. Nära till en kopp kaffe, en bit mat eller bara en välbehövlig paus för att smälta intrycken.
Konst i världsklass och den väntar på dig i staden som galleri. Fler guidningar, museer och gallerier hittar du på boras.com/stadensomgalleri